Varför har jag hållit på?

Jag har nog alltid ifrågasatt gamla invanda sätt att beskriva miljöproblem och tillvägagångsätt för att lösa dem. Som ekolog är det naturligt att tänka i system och helheter, att ingenting försvinner, allt finns kvar i någon form. För mig stod det klart redan tidigt 1990-tal att övergödning snarare beror på brist på hushållning och återvinning än brist på rening. Med industrisamhällets enorma inflöden av ”fossil näring” i form av handelsgödsel och förluster av dessa insatsresurser inom industriell växtodling, djurhållning, livsmedelsförädling och samhällets inriktning på kvittblivning av restprodukterna ( ”föroreningar”) i tekniska verk, sker oundvikligen påverkan på luft, mark och vattenekosystemen.  I vatten syns avtrycken av misshushållningen i form av näringsberikade och övergödda vatten (eutrofi). För att minska övergödning krävs således bättre näringshushållning i hela samhällets näringsomsättning. Uthållig avloppsrening kräver på samma sätt att näringsämnen så långt möjligt återvinns till ny produktion, så att behov av handelsgödsel minskar.  En vattenvård som till exempel bara ställer krav på fosforrening utan krav på återvinning innebär i värsta fall bara att fosforläckaget förflyttas i tid och rum. 

I början av min karriär var det framförallt teknikivrarna som jag hamnade på kant med, de som såg det stora moderna reningsverket i slutet av röret som lösningen för att rena bort problemet. Idag finns en helt annan medvetenhet hos många ingenjörer. Dispyten kring teknik som under 90-talet var ganska hätsk mellan ”ingenjörer” och oss ”ekologer” känns idag rätt passerad. De flesta av oss har lärt oss uppskatta vandras kompetenser och förstått att det är samma grundläggande processer som används för avskiljning av ämnen ur vatten oavsett om processerna byggs upp inomhus eller utomhus. Reningsverk kan passa där det är ont om plats och mycket förorenat vatten måste behandlas på liten yta och på kort tid.  Finns däremot plats kan motsvarande rening också skapas utom hus, med soldrivna processer och utan tillsatser av kemikalier och elenergi. I naturnära system tillkommer också möjligheter att använda hela nedbrytar- och uppbyggnadskedjornas organismer i form av t.ex. maskar, gråsuggor, insekter och gröna växter vid omvandling och återuppbyggnad av nya resurser. Några av de roligaste och mest intressanta jobben för bättre kretsloppsanpassning av avlopp har jag gjort tillsammans med duktiga processingenjörer, t.ex. planeringen av Östra Ramlösa, Europas största satsning på källsorterande avlopp och planeringen av ny avloppsrening för Trosa och Östhammar och uppgradering av Rimbo reningsverk , där delar av processerna är förlagda utomhus. 

Tyvärr den helhetssyn på vatten som växte fram under 1990-talet och medvetenheten om att anpassa samhällets energi- och materialflöden till naturliga kretslopp, på senare år förbytts i ett miljövårdsarbete som blivit alltmer blivit placerat i stuprör istället för att se brett över hela samhällsbygget. Som rådgivande expert har jag ofta fått påminna beslutsfattare att vidga blicken och ta hänsyn till miljöbalkens alla hänsynsregler, inte minst reglerna om hushållning och ekonomisk rimlighet. Jag har sett som min uppgift att visa verksamhetsutövare och myndigheter hur resurshushållande och multifunktionella lösningar kan åstadkommas. Inte sällan, när stuprören hindrat helhetssynen, har jag blivit så frustrerad att jag tagit till pennan för att upplysa politiker och tjänstemän med makt att bestämma över vattenvård och VA försörjning, vad deras uppgift som goda samhällsbyggare egentligen borde innebära.

Är miljömyndigheterna miljövårdens fiende?

Det paradoxala idag, när vi har både kunskap och teknik på plats, är att miljömyndigheterna kommit att sätt käppar i hjulen för uthålliga lösningar för avlopp. Ett exempel är de lokala myndigheternas prövning av och tillsyn över små avlopp där många svenska kommuner de senaste 10-15 åren, understödda av Havs- och Vattenmyndighetens allmänna råd, kommit att ställa krav på rening som många gånger saknar både miljörelevans och ekonomisk rimlighet. Detta har bland annat inneburit att markbaserad rening med robust och allsidigt skydd ersätts med dyra, resurskrävande och sårbara tekniker där fosfor avskiljs med kemikalier och eller reaktiva filter, även på platser där vattendragen skulle må bra av lite mer näring eller där att fosfor bättre kan omhändertas på plats i markekosystemet. En annan konsekvens av ett kontraproduktivt miljöarbete är den pågående tvångsanslutningen av tusentals fastigheter i byar och fritidsområden till kommunal VA, utan att ordentliga undersökningar görs för att visa att detta är nödvändigt (dvs, att rekvisiten i LAV §6 är uppfyllda). Många gånger blir skyddet för miljön och hälsan sämre och mer osäkert med kommunalt avlopp än med de anläggningarna som fastighetsägaren redan har. Besluten om att dra fram kommunalt vatten och avlopp innebär också inte sällan att områden med enkla fritidshus med harmlös miljöpåverkan omvandlas till gräddhyllor för rikare människor med allt vad det innebär i form av exploatering och slitage på känsliga strandmiljöer.

Ett annat exempel där miljömyndigheterna sätter käppar i hjulet för en relevant och rimlig vattenvård, är det svenska genomförandet av EU,s ramdirektiv för vatten (Vattendirektivet). Sverige har till skillnad från många andra länder i Europa bildat fristående vattenmyndigheter, vilka var och en fick förtroendet att ange målbilder för vatten. Detta gjorde man också med höga ambitioner, men tyvärr utan ordentlig konsekvensbedömning. Sverige valde således att klassa i stort sett alla vatten, från minsta dike till de största sjöarna som vattenförekomster och satte mål att nå en situation liknande den som gällde i pre-antropogen tid, dvs före människans inträde. Huvudfokus för vattenmyndigheterna har legat på minskad övergödning, ju lägre fosforhalt i vattnet desto bättre. Problemet med detta är att större delen av landets vattendrag inte har problem med övergödning, snarare gäller det omvända . I Norrlands inland har fosforhalterna i vattendragen minskat stadigt sedan sedan man för ungefär femtio år sedan började följa upp näringsnivåer i vattendragen inom programmet för miljökontroll (PMK). I så gott som samtliga större vattendrag norr om Vänern och Mälaren har fosforhalterna sjunkit med hälften eller mer och är nu på många ställen så låga att biotan utarmas. I dessa vatten försämras inte bara fisket, den fisk man fångar blir mindre lämplig att äta. Detta eftersom tungmetaller och miljögifter tas upp och anrikas i organismerna som lever i näringsfattiga vattnet. I brist på bättre vetande och med hänvisning till Vattenmyndigheternas skrivningar om övergödning ställer många kommuner här inte sällan krav på att enskilda avlopp skall förses med fosforrening eller att de ska anslutas till kommunalt VA (Läs mer om detta under sidan”föreläsningar” tex Tillsyn av små avlopp). Denna museala och anorektiska syn på vattenvård, i kombination med absoluta gränsvärden (miljökvalitetsnormer måste nås och SFÄ får ej överskridas) har skapat en oerhört kostsam och toppstyrd vattenvård med mål som inte sällan står i strid med vad vanligt folk betraktar som önskvärt.

Vattenmyndigheternas klassningar av vatten måste ändras!

Det så kallade ”icke försämringskravet”, som ju är en god tanke, har med dagens ordning inneburit, att ingen ny påverkan får ske i ett vatten som klassats som en vattenförekomst med icke god ekologisk status. Med stöd av sina egna klassningar kan vattenmyndigheten därför tvinga kommuner som vill bygga nya stadsdelar att rena bort några enstaka kilogram fosfor till extremt höga kostnader i utredningar och åtgärder. Ibland tvingas verksamhetsutövare att bygga kilometerlånga ledningar för att leda bort höggradigt renat avloppsvatten eller processvatten till en recipient som är mindre påverkade eller har högre vattenomsättning än näraliggande recipient. Detta bara för att Vattenmyndigheten anser att den orörda eller det större recipienten har ett större ”utsläppsutrymme”. Det är en logik som liknar 60-talets ide om att ”solution of pollution is dilution”. Förflyttning av vatten i långa ledningsdragningar innebär dessutom ingrepp i naturen, klimatpåverkan som följd av ökat material- och energibehov och risk för läckage. Långa ledningar och pumpstationer medför också ökad sårbarhet och stora kostnader, jämfört med behandling och utsläpp lokalt. Inte sällan, som i fallet hantering av Ostlänkens länshållningsvatten från tunnelbyggen eller planerad bortledning av Trosas avloppsvatten till Himmerfjärden, förloras möjligheter att efterbehandla och nyttja det renade vattnet lokalt, som färskvattenresurs eller för att gynna det akvatiska livet i den lokala recipienten.

Jag och många med mig med lång erfarenhet av vattenvård, menar att Sveriges genomförande av EU:s Ramdirektiv för Vatten måste ses över och ändras. De mål som är satta är ofta inte bara omöjliga att nå, de är många gånger inte ens ens önskvärda. En förändring är dessutom bråttom. Enligt EU ska alla medlemsstater ha uppnått god ekologisk status i sina vattenförekomster innan 2027.  Om inte detta uppnås kan EU domstolen utdela böter. Då Sverige är mycket långt ifrån att uppnå god ekologisk status i sina vattenförekomster är en revidering av åtgärdsprogram och klassningar högst angeläget.

Jag ser tre saker som snarast måste göras. För det första måste antalet vattenförekomster reduceras men även klassas om till kraftigt påverkade vatten (Heavy modified water bodies). Detta måste framförallt göras för sjöar och vattendrag i södra Sverige som är påverkade av utdikning, sjösänkning och jordbruk. Det skulle möjliggöra realistiska krav för dessa områden. För det andra måste målbilderna justeras så att de är förenade med andra samhällsmål än bara bevarandeintressen. Vatten är ju inte endast av värde för naturvård, utan är på samma sätt som mark, en viktig resurs för till exempel mat- och foderproduktion, kolinlagring och annat nyttjande.  För det tredje bör miljökvalitetsnormer och gränsvärden (SFÄ) göras mer flexibla. För fosfor kan MKN anges som ett spann (max och minimum) inom vilket man beroende på avvägningar av möjligheter och intressen i det enskilda fallet, bör hamna. Det är också nödvändigt att åtgärdsprogrammen gagnar helhetssyn på vatten och resurs- och kostnadseffektiva åtgärder. I det remissvar till Vattenmyndigheterna förslag till åtgärdsprogram 2015-21, som jag och Sten Åke Carlsson, Vattenresurs AB skrev 2015 framgår mer om detta: Länk remissvar vattenmyndigheterna >>

För mig personligen har den uppifrån styrda fyrkantiga synen på vatten tagit bort en stor del glädjen med att arbeta med vattenvård. Innan vattendirektivets tillkomst kunde jag som expert arbeta för att förstå en sjö- eller ett vattendrags specifika vattenekologiska egenskaper och utifrån avvägning av olika intressen kring vattendragets nyttjande arbeta fram förslag till handlingsplaner. Idag har expertrollen reducerats till att räkna på beting och utsläppsutrymmen. Det är lika stimulerande och effektivt som att en erfaren allmänläkare ska tvingas lägga all sin kunskap åt sidan, och enbart inrikta sin rådgivning på att patienten skall nå ett av folkhälsomyndigheten angivet midjemått.

Havs- och Vattenmyndighetens irrvägar vid reglering och vägledning av små avlopp

Mest upprörd har jag blivit när lokala myndigheterna i sin iver att värna miljön övertolkar lagstiftningen och ställer orimliga krav som drabbar enskilda människor mycket hårt. Ett av de första debattinläggen jag gjorde i för att föröka påverka kommunerna i den riktningen, var tillsammans med juristen Jonas Christensen, Ekolagen Miljöjuridik AB. Under (den, som vi tyckte, fyndiga) rubriken ”Kommuner får ej BDT sig hur som helst” ville vi upplysa kommuner att miljö- och hälsoriskerna med BDT-vatten (bad-, disk- och tvättvatten) inte är så stora, och att för höga krav på rening av BDT-vatten är kontraproduktivt. Vi hade då under ett antal år bevittnat hur kommuner tvingat fastighetsägare att åtgärda sina BDT-avlopp för att minska risk för övergödning. Resultatet av dessa krav blev att fastighetsägare bytte sina torrdass eller slutna tankar till WC-avlopp eftersom de tvingades investera i en stor markbädd eller ett minireningsverk. På detta sätt omvandlades harmlösa avlopp till miljöfarliga, med ökad risk för saltvatteninträngning och förorening av brunnar och näringsläckage till vatten Länk till kommuner får ej BDT sig hur som helst >>

År 2013 fick jag möjlighet att delta som expert i Havs- och Vattenmyndighetens arbete att ta fram en föreskrift för små avlopp som skulle ersätta de allmänna råden från 2006. Man ansåg att råden var otillräckliga och behövde uppdateras för att bättre spegla behov och rimlighet, beaktat regionala skillnader och teknikläge. Det förslag som då togs fram blev faktiskt riktigt bra. Man anlitade en expertgrupp och gjorde ett försök att analysera de små avloppens risker och påverkan, och bedömning av tekniska möjligheter för skydd. En konsekvens av denna analys var att kraven på fosforrening skulle tonas ned och att kravet på kväverening helt skulle tas bort. I gengäld lyfte förslaget fram smittskydd och resurshushållning som viktiga funktioner. 

HaV föreslog tre skyddsnivåer: (1) grundläggande skyddsnivå, (2) hög skyddsnivå och (3) extra hög skyddsnivå. Den grundläggande skyddsnivån innebar skydd motsvarande markbaserad rening. Man menade att den tekniken är väl beprövad och robust och ger ett allsidigt skydd som är tillräckligt i normalfallet. För känsliga områden, t.ex. vattenskyddsområden eller tät bebyggelse vid näringskänsliga ytvatten, höjdes ribban för smittskydd och näringsavskiljning. För mycket känsliga områden, t.ex. omvandlingsområden i skärgårdsmiljöer, höjdes skyddskraven ytterligare. Här föreslogs införande av en extra hög skyddsnivå innebärande förbud mot utsläpp av WC-vatten. Argumentet för detta var framförallt hälsoaspekterna, dvs skydda dricksvattentillgångarna och minska risk för saltvatteninträngning och/eller avloppåverkan i dricksvattenbrunnar. Man såg också fördelen med att den extra skyddsnivån generellt skulle stimulera utvecklingen av kretsloppsanpassade avloppslösningar. Tyvärr gav miljödepartementet inte Havs- och Vattenmyndighetens förskrivningsrätt, varför förslaget lades i malpåse.

Tre år senare 2016/17 gjorde HaV ytterligare ett försök att reglera de små avloppen (”Tydligare regler för små avloppsanläggningar med tillhörande konsekvensanalys.” M2016/02191/Nm). Den här gången var ambitionen mer inriktad på ökad åtgärdstakt och övergödning, och mindre på smittskydd och resurshushållning. Det förslag som presenterades var tyvärr dåligt genomarbetat och i vissa delar väldigt rörigt (framförallt konsekvensbedömningen). I det remissvar som jag tillsammans med några kollegor skrev, framhöll vi det positiva att man behållit förslaget från 2013 om grundläggande skyddsnivå och en extra hög skyddsnivå. Rapporten föreslog alltså att krav på fosforrening över anläggningen skulle sänkas 70% till 40% i normalfallet. För extra känsliga områden, t.ex. omvandlingsområden i skärgårdsbygd, föreslogs förbud mot utsläpp av WC-vatten.

Till det negativa hörde förslagets ensidiga fokus på ”bortrening av fosfor”. Vi påminde i vårt remissvar myndigheten att en föreskrift måste beakta miljöbalkens alla hänsynskrav, inklusive hälsoskydd, miljöskydd, resurshushållning/återvinning och ekonomisk rimlighet. Vi påpekade att man faktiskt tänkt på detta i förslaget från 2013. remissvar förslag till föreskrift 2019 >>. Inte bara vi och flera andra remissinstanser gav tummen ned, så även miljödepartementet. Så det blev ingen föreskrift nu heller!

Markretention av fosfor, gäller det för små avlopp?

År 2014 fick jag genom VA-Guiden uppdrag av Havs- och Vattenmyndigheten, att ta fram förslag till ett verktyg för bedömning av markekosystemets förmåga att självrena (retention/hålla kvar) fosfor vid utsläpp av avlopp till mark. Syftet med verktyget var att ge vägledning till fastighetsägare och lokala myndigheter vid val och utformning av utsläppspunkt, men också för bedömning av hur rimliga krav på fosforrening ska ställas på anläggningar.

När Lars Hylander och jag tillsammans med Björn Eriksson på VA-Guiden påbörjade vårt arbete med rapporten (som senare i folkmun döptes till retentionsrapporten) var vi väl medvetna om både komplexiteten i fosfors kinetik i mark och bristen på långtidsstudier av fosforretention under verkliga förhållanden. Att utsläpp av avlopp till mark innebär att fosfor kvarhålls genom olika kemiska och biologiska processer och smittämnen fastnar och avdödas i mark var dock väl känt. Vår uppfattning var att denna ”gratistjänst” som naturen erbjuder bör nyttjas inte bara för att skapa ökat skydd av brunnar och ytvatten men också för att undvika onödiga investeringar- så länge inga andra problem uppstår. I vår projektbeskrivning till Hav- och Vattenmyndigheten skrev vi så här: ”Projektets ambition är att ersätta gissningar och tro med ett praktiskt fungerande verktyg som kan användas vid bedömningar i det enskilda fallet och som är naturvetenskapligt väl underbyggt”.

För att lyckas med vår uppgift tog vi fram en konceptuell modell för ett verktyg som vi testade och vidareutvecklade tillsammans med framstående experter inom markemi, hydrogeologi, smittskydd och juridik. Som underlag för kvantifiering av retention gjordes en omfattande sökning i litteratur (rapporten omfattar närmare sju sidor referenser). Mycket av litteraturen refererade till laboratoriestudier med så kallade ”skakförsök” men vi fann också många studier där man undersökt retention in-situ, dvs under verkliga förhållanden.  För att inte riskera att övervärdera markretentionen så angav vi schabloner för retention med stor säkerhetsmarginal (20% av vad skakförsök och empiriska studier gav vid handen).

Under arbetet med rapporten stod det snart klart att myndigheternas bild av de små avloppen som stora miljöbovar inte stämde och att utsläpp till mark inte bara ger bra skydd mot smittspridning, men också ett effektivt skydd för övergödning. Det blev uppenbart att faktaunderlag och det verktyg som vi presenterade kastade omkull mycket av den allmänna uppfattningen om de små avloppen stora påverkan och betydande risker. Om det vi förde fram i rapporten verkligen skulle stämma, så måste inte bara de allmänna råden ifrågasättas (t.ex. minst 70% fosforrening i normalfallet) utan även uppfattningen om behovet av ökad åtgärdstakt, och åtgärdsprogrammens slutsatser om att övergödning kan minskas genom ökade reningskrav på små avloppsanläggningar. Men när samtidigt en hel industri inriktat sig på att bygga fosforrening för små anläggningar till belopp som handlar om 15-20 miljarder kronor, tror jag det blev för svårt för Hav och Vattenmyndigheterna att tänka om. I stället för att anamma ny kunskap, så som man gjorde 2013, så slog man den ifrån sig och valde att gå vidare i de spår som redan var lagda.

HaVs vägran att publicera markretentionsrapporten är både märkligt och upprörande. I sin internremiss hade HaV:s egna experter skrivit att ”rapporten var gedigen och dess slutsatser trovärdiga”. Trots detta valde HaV att avvakta med publicering. Efter att rapporten legat i byrålådan några år valde HaV slutligen att skicka den på externremiss.  Alla remissinstanser var övervägande positiva. SMHI lovordade till särskilt de pedagogiska beskrivningarna av rinnvägar i mark och mekanismer för fosforn inbindning i mark och upptag av biota.  Remissinstanserna menade att våra förslag till retentionskoefficienter, visserligen kunde vara rimliga, men att det vetenskapliga underlaget var för litet för att exakt bedöma fosforretentionens storlek beaktat de varierande förhållanden som råder i landet.

Efter ytterligare några år fick FORMAS uppdraget att genomföra en systematisk analys av frågan kring markretention av fosfor vid utsläpp av avloppsvatten till mark. Det resulterade efter fyra års arbeten att man inget kunde säga eftersom forskningsområdet var så nytt och inga studier av tillräckligt hög vetenskaplig nivå hade genomförts. Tillbaka till ruta ett alltså.

VA Guidens framtagna bedömningsverktyg är det bästa som finns!

Få personer orkar sätta sig in i sammanhangen och agera. En forskare (som här valt att vara anonym) skrev i ett brev till de forskarna som deltagit i studien likasom de högsta cheferna på Formas, HaV och SGU bland annat så här:

Kan man göra annorlunda? Ja, vetenskapens gränser går inte vid systematiska översikter. Den grundläggande byggstenen i vetenskap är argument. Dessa argument kan se olika ut. Statistik och meta-analys kan ge väldigt starka argument, men om man begränsar vetenskapen till en fråga om p-värden tappar man den största delen av informationen. Jag har själv främst arbetat med informella analyser inom områden där omfattande data saknas, analyser som sedan granskas genom peer review. Det är vetenskapligt arbete, dock ej i form av systematiska översikter. För att kunna arbeta samhällseffektivt behöver vi ha en vetenskap som tillåter en flexibilitet i formen hos resonemang och argumentation. Ett exempel på det är den i sammanhanget omdiskuterade ”Markretentionsrapporten” av Ridderstolpe och Hylander. Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna bedöma deras grunddata, metoder och slutsatser, men jag ser deras rapport som ett föredöme för hur man kan tänkas arbeta för att med utgångspunkt från de begränsade data som finns kunna skapa ett stöd för rimlighetsbedömningar. Om Formas hade valt en annan strategi hade de kunnat utveckla och förbättra den modell som Ridderstolpe och Hylander lade fram. I så fall hade vi idag haft, eller varit på god väg att ha, ett nytt verktyg som vägledning för kommunerna. Nu har Formas inget verktyg. Eller rättare sagt, vi har ju Ridderstolpe och Hylanders modell, vilken väl kommer att vara den bästa tillgängliga inom de närmaste åren. Det öppna brevet finns i sin helhet att läsa här.

Retentionsverktyget utgår från mängder och mängdreduktion av fosfor, vilket är förutsättningen för att bedöma påverkan på ytvatten och för att göra en rimlighetsbedömning. Det s.k. GIS verktyget som HaV ofta refererar till, ger viss uppfattning om risker (relativa rinn-tider i mark) men saknar helt beräkningsmöjlighet för att kunna bedöma hur mycket fosfor som fastläggs i mark (GIS: Geografiskt informationssystem).  Det är således helt oanvändbart för rimlighetsbedömningar.

Enligt min uppfattning ger retentionsrapporten den bästa vägledningen för bedömning av miljöpåverkan i det enskilda fallet med dagens kunskapsläge. Jag rekommenderar verkligen alla er som jobbar med vattenvård som konsulter eller på myndigheter att läsa rapporten och använda verktyget. Det ger en bra vägledning för val av utformning och placering av utsläpp och ger möjlighet att beräkna fosforutsläpp till ytvatten. Då verktyget utgår från utsläppta och kvarhållna mängder fosfor kan det användas för rimlighetsbedömningar för skyddsåtgärder utöver det skydd marken själv ger. Retentionsrapporten hittar du här: Retentionsrapporten >>. För dig som vill ha en snabb vägledning finns också denna lathund; Lathund -hur sätta krav på recipientskydd beaktat miljöbalkens alla krav >>.

Försvar för de små VA anläggningarna.

En faktor som bidragit till att det gått så snett med de små avloppen är att det har saknats en organisation som representerar verksamhetsutövarna, dvs småhusägarna. Till skillnad från de större avloppens verksamhetsutövare där Svenskt Vatten är kommunernas (VA-bolagens) intresseorganisation, är de små avloppens verksamhetsutövare oorganiserade och mycket svaga gentemot myndigheter.  I det fall de tar strid mot myndighetsbeslut som de anser felaktiga står de sig i regel slätt i domstolar eftersom de nästan alltid saknar juridisk och naturvetenskaplig kompetens och pengar för att driva processer.

En tung organisation som under en period engagerade sig i frågorna om de små avloppen var LRF. Eftersom jag var känd av LRF som expert på små avlopp, blev jag 2017 inbjuden av LRF som talare på ett lunchseminarium i Riksdagen. För många av politikerna var det en nyhet att höra att merparten av Sveriges sjöar inte alls lider av övergödning och att de små avloppen har en mycket liten del i övergödningsproblematiken. Bland de råd jag framförde var bland annat att myndigheterna måste fokusera mer på smittskydd och resurshushållning (och mindre på övergödning). Jag påpekade också att myndigheternas hantering av stora och små avlopp måste harmoniera bättre. Eftersom utredningen om hållbara vattentjänster då var på tapeten, och utredaren Anders Grönvall deltog på mötet, så passade jag på att ge förslag till justering av LAV §6 (dvs den regel som gäller kommunernas skyldighet att anordna VA försörjning) Länk lunchsmöte riksdagen 2017 >>

Samtidigt som Anders Grönvall arbetade med sin utredning om hållbara vattentjänster gjorde TV4:s Kalla Fakta ett program om hur vattentjänstlagen används på ett sätt som inte lagstiftaren hade tänkt. Programmet, som hette ”Stugupproret”, visade exempel på kommuner som använt regeln om ”tvångsanslutning” (LAV §6), inte för att skydda människors hälsa och miljö så som lagen avser, utan för att möjliggöra bebyggelseexploatering av strandnära områden. Filmen, som blev en snackis i Sverige, visade förtvivlade och upprörda fastighetsägare som såg besluten om anslutning till kommunalt VA som rena övergrepp.  Många, inte minst äldre pensionärer, vittnade om att de var tvungna att sälja och lämna sina hem, då de inte hade möjlighet att betala anslutningsavgiften.

Vattentjänstlagen § 6 måste reformeras!

Både som privatperson (drabbad av tvångsanslutning av sommarställe med torrdass i Smedjebacken) och i min yrkesroll (flertal utredningar rörande konflikter som uppstått kring tolkning av LAV §6) har jag sett hur många kommuner använder miljöargument för tvångsanslutning utan att på något sätt visa att hälso- eller miljörekvisiten i LAV §6 verkligen är uppfyllda. Detta har fått mig att inse att vattentjänstlagen måste ändras så att LAV §6 bara används när den verkligen behövs, dvs i lägen då VA-situationen i ett område är så problematisk att den omöjligen kan lösas i privat regi. Sådana lägen är enligt min mening sällsynta och handlar då nästan uteslutet om problem med vattenförsörjning såsom saltvatteninträngning i brunnar i fritidsområden i skärgårdsbygd. Att klara avloppsförsörjning med enskilda anläggningar brukar alltid vara möjligt, t.ex. med torra eller halvtorra (vakuumtoaletter) sorterande system.

I mitt och företagets remissvar till förslaget om hållbara vattentjänster passade jag på att föra fram dessa och andra synpunkter. Det jag ser som viktigast att ändra i vattentjänstlagen är att beslut om VA-områden förs över till en kompetent och samlande myndighet. Idag gäller tyckande och stor rättsosäkerhet, eftersom det är politiker kommunfullmäktige som beslutar i anslutningsfrågor och berörda inte ens informeras. Om LAV §6 förs till en myndighet ges berörda chans att yttra sig, och om man finner besluten regelvidriga, kunna överklaga dem.  Genom domstolsbeslut kan så småningom en rättspraxis erhålls. En märklig sak med vattentjänstlagen är att ingen myndighet kan överpröva fullmäktiges beslut om anslutningar, exempelvis i de fall en kommun lägger ut VA-tjänsteområden av rent ekonomiska eller politiska skäl. Länsstyrelsen kan tvinga en kommun att ta ansvar för VA försörjning när skyldighet råder (§6 LAV gäller) men de har inte rätt att upphäva beslut när kommuner ansluter utan att skyldighet finns (§ 51 LAV) Bristen på rättssäkerhet i tolkning av LAV§6 är mycket allvarlig, då beslut om tvångsanslutning kan få långtgående konsekvenser inte bara för enskilda men också för VA- och skattekollektiv och för hela samhällsbyggandet.

Eftersom jag var en av de fastighetsägare som deltog i Kalla Faktas reportage om ”Stugupproret” blev jag tillsammans med andra drabbade av godtyckliga tvångsanslutningar, inbjuden till regeringskansliet för att framföra våra synpunkter direkt till utredaren Anders Grönvall. länk skrivning till utredaren. Vi besöket förstod vi att det inte ingått i de direktiv som utredaren fått att, som Anders Grönvall själv utryckte saken, ge förslag för att åtgärda det ”demokratiska underskottet” i Vattentjänstlagen.  När väl utredningen var klar så framförde jag och mitt företag ändå förslag som vi menade var nödvändiga för att öka rättssäkerheten i Vattentjänstlagens tillämpning. Länk remissvar (hållbara vattentjänster) 2017 >>

Jag har under mina år som föreläsare för små avlopp och forskare kring markbaserad rening fört många samtal med tjänstemän och politiker, såväl på lokal, regional som nationell nivå.  Med tiden började jag se allt större behov av förändringar i synen på små avlopp och de regelverk och vägledningar som styr myndighetsutövningen. I samband med möte 2018 med Stefan Berggren miljödepartementet och Maria Gardfjäll, dåvarande vice ord i miljö- och jordbruksutskottet, sammanställde jag följande politiska förslag:  Länk träff Stefan Bergman Miljödepartementet och Maria Gardfjäll Miljö och Jordbrukssutskottet >>

Under våren och sommaren 2019 drev VA-branschen ett intensivt lobbyarbete för ökad åtgärdstakt och att kommunerna måste ställa hårda krav på fastighetsägarnas avlopp. Man skrev många insändare i lokalpressen där man förklarade att om inte de små avloppen åtgärdas kommer våra sommarsemestrar förstöras när vi tvingas ”bada i algsörja” och ”se våra barn och hundar förgiftas av giftalger”.  Anders Mårtensson, vd för VVS-fabrikanternas råd, skrev många artiklar i lokalpressen med detta budskap. När han i för femte gången i rad trummade ut att ”om inte småhusägarna tar ansvar för sina avlopp så får vi fortsätta leva med algblomning i våra hav och sjöar.” (Dala Demokraten 10 juli 2019), kände jag att att någon måste besvara VVS branschens överdrifter. Jag hade kanske hoppats att Havs- och Vattenmyndigheten eller VA-Guiden kunde förklara hur det egentligen ligger till, men såg mig så småningom tvungen att själv fatta pennan. I artikeln påpekade jag bland annat att de små avloppen generellt har en obetydlig påverkan på övergödning och att särskilda krav på fosforrening ofta är onödiga men alltid dyra, och att de i värsta fall bara gagnar VA branschen. Mitt råd till kommunerna var att följa miljöbalkens krav på relevans och rimlighet och inte ställa krav i onödan. Länk Artikel SVD 2019 >>.  I min slutreplik gav jag också en känga åt HaV som jag menar måste ändra sina allmänna råd och inte låta branschintressen gå före miljön och fastighetsägarnas intressen. Länk Replik SVD 2019 >>

Med anledning av allt fler konflikter mellan fastighetsägare och kommuner kring ställda krav på fosforrening och beslut om utsläppsförbud med höga viten eller tvångsanslutningar till kommunala VA område, blev jag sommaren 2023 intervjuad i en lång artikel i tidningen Epoch Times som jag tycker blev bra. Länk epoch times >>. Senare samma år stack jag ut hakan igen och menade att Värmdö driver en olaglig tillsyn av små avlopp; Länk skärgårdstidningen >>

Med tanke på hur liten betydelse de små avloppen faktiskt har för folkhälsan och för miljön i Sverige är det märkligt att samhället lägger så mycket resurser på dem. När allt fler av landsbygdens folk rasar och förtvivlar över det man anser vara överkrav och rena myndighetstrakasserier borde det leda till eftertanke hos både tjänstemän på myndigheter och politiker. Det var med denna ingång jag tillsammans med Villaägarna uppvaktade Miljö och Näringsdepartementet den 14 februari 2024. Vi föreslog att all planerad tillsyn av markbaserad rening skulle pausas till dess miljörelevans och rimlighet klarlagts och tills nya riktlinjer i enlighet med miljöbalken och förvaltningslagen utarbetats. I handout förklarar vi varför detta måste göras: Länk Kommuners hantering av enskilda avlopp – problem och förslag till åtgärder, dragning för Miljödep 9 feb 2024 >>