<< Tillbaks till Föreläsningar huvudsida

Som student under 1980-talet fick jag lära mig hur man renar avlopp. Det var enkelt. Stora avlopp renas med avloppsreningsverk med hjälp av rensgaller, aktiv slam och kemisk fällning och små anläggningar med slamavskiljare, infiltration eller markbädd. Först som doktorand på KTH började jag ställa mig frågan om dessa tekniker verkligen var de bästa och om det inte fanns andra sätt att hantera avlopp. Jag ställde mig frågan hur man gjorde förr och i andra länder. Som ekolog funderade jag mycket över varför man inte mer betraktade avlopp som en resurs, där näring från det vi ätit och druckit återförs ny produktion så som det sker i naturen. Jag startade en doktorandkurs med namnet ”kan urs bli resurs” och började forska inom ett område jag kallade spillvattenbruk, (Vattenbruk, vattenrening och resursåtervinning – en litteraturstudie, Peter Ridderstolpe och Inger Kindvall, forskningsrapport, KTH meddelande Trita-Kut 1050). Efter forskarexamen, deltog jag i arbeten för att visa att man kan lösa avloppsrening på andra sätt än i traditionellas reningsverk.Under Stensundkonferensen 1991 (Ecological Engeneering for Waste Water Treatment proceeding Stensunds conference 1991) formulerade vi devisen att ”utmaningen för avloppsrening är att ”bryta kretsloppen för smittämnen men skapa sådana för näring och vatten”.

Under de första åren som egen företagare försökte jag ständigt visa på andra alternativ än tekniska lösningar för kvittblivning i slutet av röret, till förmån för lösningarna nära källan (urin eller svartvattensortering) och med behandling i naturnära lösningar. Debatten mellan ”oss” ekologerna och ”de” ingenjörerna blev inte sällan hätsk och konfrontatoriskt. Under projektet Östhammars Kretsloppsverk började jag förstå att bästa sättet att överbrygga åsiktsklyftor och undvika prestigefyllda låsningar, var att börja prata om funktion i stället för att bråka om teknik. Det blev betydligt mer konstruktivt att diskutera vad avloppslösningarna ska syfta till och vad får de kosta och försöka enas om vilka ”ribbor” som ska gälla i termer av smittskydd, rent utgående vatten, möjlighet till återvinning och kostnader.  

De resonemang jag för i ett av kapitlen i rapporten om Östhammars kretsloppsverk, var embryot till det som så småningom kom att utvecklats till en både praktiskt och vetenskapligt accepterad planeringsmetod för avloppshantering. Länk Östhammars kretsloppsverk >> I utredningar som jag och mina kolleger på WRS genomfört har metoden utvecklats succesivt och blivit uppskattad av våra beställare som ett verktyg att översätta miljöbalkskrav till väl underbyggda strategier och tekniskas lösningar. Metoden som i Sverige kallas Öppen VA planering, har också beskrivits i vetenskaplig litteratur
som Open Waste Water Planning (OWP) >> https://decentralizedwater.waterrf.org/documents/WU-HT-03-33/WU-HT-03-33.pdf, 
eller Open Planning for Sanitation and Wastewater (OPSS) Läs mer (pdf) >> https://sswm.info/planning-andprogramming/programming-and-planning-frameworks/sanitation-frameworks-and-approaches/open-planning-of-sanitation-systems. 

Läs gärna mer om öppen VA planering under fliken innovationer.